För varje år lättar dimman lite mer

Jag ser klarare det jag aldrig tillät mig själv

Att släppa taget känns inte tomt

Utan som att äntligen komma hem till mig

Jag höll fast för länge i det som gjorde ont

Förklarade mig tills jag tappade bort mig själv

Inte av kärlek, utan av rädsla

Rädsla för att vara ensam, rädsla för att förlora

Jag suddade ut mina gränser

För att få andra att stanna

Den som älskar dig

Kliv­er inte på ditt hjärta

Och kallar det ett misstag

Den som verkligen ser dig

Slutar pröva dig

Låt dem prata, låt dem tvivla

Låt dem tro att de har rätt

Låt dem gå om de inte stannar

Utan att visa dig respekt

Du behöver inte kämpa

För att bli förstådd

Alla förtjänar inte

Din plats

Ibland betyder “låt dem”

Att du skyddar dig själv

De visste vad de gjorde

De visste att det gjorde ont

Och ändå fortsatte de

Vissa förlorar hellre dig

Än tar ansvar

Och även det är ett svar

Respektlöshet talar för sig själv

Tystnad kan vara högljudd

Du behöver inget sista bevis

Låt dem prata, låt dem döma

Låt dem berätta dig fel

Stig åt sidan, håll inte fast

Vid det som gör dig mindre

Närhet är ingen rättighet

Närhet är en gåva

Och inte alla hanterar den varsamt

Den här vägen gör ont

Kostar sömnlösa nätter

Tvivel, tårar, ilska i bröstet

Men den leder dig till dig

Till klarhet, till ro

Till en frid som består

Sårade hjärtan slår omkring sig

Läkta lämnar ljus efter sig

Låt ingen ta ditt ljus

Du kan inte styra vad de gör

Men vad du accepterar är ditt val

Håll fast vid det som stärker dig

Och släpp det som förlorar dig

Du behöver inte förklara din sanning

Den som känner dig, känner den

Och den som förvränger den

Lyssnade aldrig

Så andas ut

Och låt dem gå