Från gryningsljuset bräckte tills göken gol i granen,

i detta enkla livet under himlen så blå och så granen.

Vi plöjer gullgula åkrar och bär vadmalskjortor så granna,

lever på det som jorden ger oss, på det som är gott och så sanna.

Det är logdans och spelman, höstackar i kvällningen röd,

majskakor med smör och med honung, och gåtor vi löser vid glöd.

Över mjuka kullarna rider vi, förbi pilen som gråter så sakta,

där tiden går långsamt som älven som smyger förbi utan brådska.

Oi oi, vid den gamla rostiga traktorn i månljuset silver och klart,

vi håller takten från morgon till kväll, från vår till vår vart.

Omslutna av värmen i byn som aldrig vill släppa oss fria,

under stjärntäcket sover vi tryggt – det är bygdeliv, det är vårt ia.

När hösten kommer med löv som faller i gyllene regn,

vi binder kärvar och sjunger visor från gammalt och känt.

Korna råmar i hagen, röken stiger ur skorsten så rak,

och mor bakar bröd i vedugnen tills doften fyller hela trakten.

Vintern klär fälten i snö som ett täcke så vitt,

vi kör häst och släde när månskenet lyser på isigt och glitt.

Vid brasan berättar farfar om tider som varit för längesen,

om trollet i skogen och älvor som dansar i månskenets sken.

Oi oi, vid den gamla rostiga traktorn i månljuset silver och klart,

vi håller takten från morgon till kväll, från vår till vår vart.

Omslutna av värmen i byn som aldrig vill släppa oss fria,

under stjärntäcket sover vi tryggt – det är bygdeliv, det är vårt ia.

Så går åren i cirkel, från vårgrönt till höstens brand,

i denna dalabygd som vi älskar, här hör vi hemma i land.

Från gryning till gökrop, från ungdom till grånande hår,

det enkla livet är rikast – här stannar vi kvar.