Två flaskor kvar, tänkte Staffan,

ett hem av skuggor och hopp.

Faan dän uggla om hen hitt dem,

fågeljävel, ropade natten,

med drömmar dolda i mörket.

Allt för den ljusa stjärna,

en strimma av mening i det tysta,

där varje sip som glider ned

är en kamp för att minnas

de steg som en gång var klara.

Håll dig väl, Staffan min,

de voro varandra lika,

som två sidor av samma mynt,

öden som flätas och knyts,

en stunds glädje i en dimma av sorg.

Tänk på barnen,

tänk på familjen,

i varma kammare av längtan,

där skratt och lek hörs,

men även tystnaden ekar.

Allt för den ljusa stjärna,

en väg mot ljuset,

en klagan för dem som ser,

en påminnelse om det vi förlorar,

när skuggan blir för tung att bära.

Tänk på alla som du förstör livet för,

i livets kalejdoskop av känslor,

där bara vinterskor kvar på dörren

och ett tyst rop som genljuder,

starkare än flaskans tysta löfte.