Aldrig sant
A melancholic acoustic folk rock ballad, opening with fingerpicked guitar and haunting hardanger fiddle. Tin whistle weaves in airy phrases, supported by subtle bodhran pulse. Emotive female vocals, touched with slight reverb, rise above a march-like strumming. The song crescendos into a rousing, anthemic chorus, where all instruments build in energy and interplay, retaining the Nordic folk flavor throughout.
Aldrig sant
A melancholic acoustic folk rock ballad, opening with fingerpicked guitar and haunting hardanger fiddle. Tin whistle weaves in airy phrases, supported by subtle bodhran pulse. Emotive female vocals, touched with slight reverb, rise above a march-like strumming. The song crescendos into a rousing, anthemic chorus, where all instruments build in energy and interplay, retaining the Nordic folk flavor throughout.
Lyrics
Vers 1
Står i midnattens dimma, där vindarna sucka,
du viskar: “Jag älskar regnet, dess silver i fall!”
Men när himlens portar öppnar sin lucka,
fäller du ut din sköld av svart siden så kall.
Åh, falska älskare, i skuggorna lura,
ditt hjärta är sten, som en grav i det gröna!
Älskar du regnet? - Nej, du flyr dess skurar
och lämnar mig ensam med tårar som strömmar.
Refräng
Kör, ekande som korpens skri i tornets vrå:
Aldrigmer, aldrig sant, din kärlek är lögn!
I stormens famn lovar du evig trohet,
men stänger dörren för vinden som gryr –
Så fruktar jag dig, - ty du säger du älskar mig än!
Vers 2
Du svär vid solen, dess gyllene flammande glöd, och säger,
“Den värmer min själ, som en dröm i det ljusa!”
Men när strålarna kysser de vilda ängarnas grönska,
kryper du in i skuggan, en vampyr i mörkrets glömska
Åh, hycklare så söt, med ditt leende blekt som om,
du dansat med djävulen i solnedgången röd.
Älskar du solen? Nej, du gömmer dig undan dess glöd,
och lämnar mig ensam brinnande, så spröd.
Refräng
Kör, som vindens ylande genom katedralens valv:
Aldrigmer, aldrig sant, din kärlek är en lögn!
I stormens famn lovar du evig trohet,
men stänger dörren för vinden som gryr –
Så fruktar jag dig, ty du säger du älskar mig än!
Vers 3
Och vinden, åh vinden, den vilda som viner och vrålar,
du säger : “Den bär mina drömmar på vingar av stål!”
Men när hon bankar mot fönstret med knogar av is,
Då låser du dig inne, i tystnadens enkla vrå.
Som redan i graven, för evigt förborgad och kall,
så gömmer du hjärtat i askar av falskhet.
Älskar du vinden ? Nej, du fruktar dess vilda lek,
och lämnar mig vandrande,
skymd av ditt svek.
Vers 4
Slutvers, viskad som ett spökes suck:
Så står jag här, i regnets eviga sorgelåt,
med korpar och kråkor kring minnenas tron.
Du säger du älskar mig, som en dröm så grå,
men jag ser din lögn, som en skugga på månens bro.
Åh, kärlekens spöke, i nattens svarta famn,
du lockar och lurar, men hjärtat förblir i bojor.
Aldrigmer, aldrig – din trohet är damm i årets tider
och jag, den fördömde, i tvivlets eviga fängelse lider .
Outro
Kör, svagare nu, som ett eko från bortom graven:
Aldrigmer, aldrig sant… aldrig sant