På kartan en blå prick,

och nåt i mig vill dit.

Mitt barn står där och tittar,

som om livet börjar där på nytt.

Sveriges kustlinje kallar,

och himlen känns så klar.

Här är allt bara ett evigt oväsen,

där kanske man får vara kvar.

Här är det bara blanketter,

bara “kom tillbaka sen”.

Regler skrivs för vissa,

och resten får skylla sig själv.

Mot Östersjön!

Mot lugn och vett!

Ungerska ord kvar i mig!

En ny sång växer fram -

vi släpper allt vi mött!

Jag kan bara några ord,

“hej”, “tack”, “förlåt”.

Och ja… jag lär mig långsamt,

men jag försöker ändå.

Långa vintrar mörka,

grönt te värmer bra.

Folk säger inte mycket,

men man slipper all den där… ja.

Här måste du betala,

för att vara du.

Så absurt att man blir tokig,

men vi låtsas som nu.

Mot Östersjön!

Mot lugn och vett!

Ungerska ord kvar i mig!

En ny sång växer fram -

vi släpper allt vi mött!

Svensk musik i högtalare,

något i mig släpper taget.

Inte bara “håll ut”,

utan “det blir bra” - utan dramat.

Ny rytm, nya vanor,

mindre “du ska”, “du måste”.

När tystnaden hittar mig…

är det exakt det jag behövde.

Mitt barn ska få andas fritt,

utan att allt känns som ett spel.

Jag har svenska rötter i blodet,

och jag följer med. Det är hela grejen.

Jag står vid din sida!

Jag står vid din sida!

Jag är stolt över dig!

Jag är stolt över dig!

Jag tror på dig!

Jag tror på dig!

Och jag… jag vill också bli fri!

Och jag… jag vill också bli fri!

Vi klarar det här!

Vi klarar det här!

Mot Östersjön!

Mot lugn och vett!

Ungerska ord kvar i mig!

En ny sång växer fram -

vi släpper allt vi mött!

Och när vi ser tillbaka sen,

vet vi: vi valde livet…

och vi gjorde rätt!