”Varför är det hon?”

”För att du är den sista.”

Jag ser dig i askans land,

med jordens bult i bröstets band.

Du står i stormens hjärteslag –

men säger inget, håller tag.

(Därför vet jag: du är han,

som aldrig vänder hem igen.

Men kanske världen andas än –

om du går tyst, som eld i gren.)

Spinn… spinn…

Bränn inte ännu.

Kyssen är inte kärlek.

(Kyssen är ett slut.)

Jag går utan vingar, men vinden vet –

att jag bär stormen i varje steg.

Jag kysste pannor – mer än tusen,

och varje gång förlorar jag mig.

(Jag var du en gång – nu är jag bara eldens hand.)

Du är vald. Inte för att dö –

men för att hålla natten vid liv.

Kyssen…

och sen – stormen.

Grön eld över rött land,

en själ lyfter, utan band.

Inte för att fly, men stå kvar –

och bära världen, bit för bar.

(Hmmmm… Aåååå…)

Elden är inte ren –

den brinner av dem jag inte räddat än.

Du ska glömmas, så någon får en namnsdag.

Grön eld över rött land,

en själ lyfter, utan band…

Vinden viskar ditt namn –

men mitt ansikte ritar den i snön.

”Tillräckligt… för nu.”