När jag kommer hem från jobbet, trött och sliten,

sätter mig i soffan, lutar mig tillbaka,

en hutt med Koskenkorva, enkel njutning,

och tankarna går till den hustru jag aldrig mött.

Livet har sin gång, och jag har åldern emot mig,

pensionen närmar sig, som en skugga bakom,

en oro för framtiden, ett eko av ensamhet.

Inga barn att skratta, inga vänner att dela,

vardagen är tyst, en sol utan strålar,

men ibland, i detta stilla rum,

finner jag tröst i mig själv, ett uns av självkärlek,

som ett mjukt ljus som sveper över rummet,

och jag minns att jag en gång drömde stort.

Drömmar om gemenskap, om skratt och kärlek,

som barnen i parken som springer fritt och glada,

men nu är jag här, ensam i mitt hem,

en riddare av min egen borg, av mina tankar,

som även i motvind kan finna ro i sig.

Det finns en styrka i att vara sin egen,

en viskning av hopp som bär mig framåt,

i själva hjärtat av detta ensamma liv,

kan jag se skönheten i det jag har kvar.

Varje stund av stillhet, varje andetag,

är ett bevis på att jag fortfarande finns.

Jag skålar för mig själv, för att jag fortfarande står,

en stilla hyllning till modet att fortsätta,

att även under skyar av tvekan och sorg,

kan en glimt av självkärlek lysa starkt,

och i den tystnaden, finner jag min väg.

Åldern jag bär, en skugga av mig själv,

pensionen närmar sig, ett stilla skratt,

ensam i min vardag, få vänner har jag,

men ändå finns det något jag älskar,

ett uns av självkärlek som växer,

som en blomma trots kyliga vindar.

För i soffans trygga famn,

tänker jag på livets vägval,

på drömmar som svann likt dimma,

och hustru jag aldrig haft,

men ändå bär jag hoppet nära hjärtat,

för kärleken kan ta många former.

Ensam men inte ensam,

fyller jag rummet med min röst,

berättar historier för mig själv,

om dagar som varit, även om de är få,

där ljuset strömmar in genom fönstret,

och natten smyger fram med stjärnors glans.

Så jag lyfter min hutt, en skål,

till alla de stunder jag fått,

till smärta och glädje, till livet själv,

och äger det ensamma rummet,

där drömmar om kärleken sjuder,

och självkärleken blomstrar, stark och klar.

När jag kommer hem från jobbet,

förblir jag här i varma tankar,

åldern må komma, men jag står fast,

i soffan där tankar spirar,

ett uns av mitt hjärta, en gnista av liv,

och i ensamheten finner jag mitt eget ljus.