Du kliver av när staden blundat

neonsår i regnblöt asfalt

Bussen suckar, dörrar stängs,

tankar om fasa förträngs.

En ondska som har nio liv,

har bestämt sig, att ta ditt enda liv

Ni sa: En andra chans! – Vi sa: Hur många?!

Ni sa: Mer tid!

Men hon hade inget kvar!

Ni sa ingenting till hennes försvar!

Jag skriker mot ett samhälle,

som skyddar papper och sina ord,

mer än vårt kött och vårt blod.

Dom ler i rätten, slipsen sitter snett

dom lär sig orden ni vill höra rätt

Ni släpper ut dom, tvättar era händer

Som att ni tror ni släcker bränder.

Jag undrar om du kände dig stark,

eller bara van vid att inget skyddar dig

Dom går där ute, ni vet exakt

ni har sett dom förut, hört deras namn

onda jävlar med tomma ord.

ute efter lidande, leva ut begär

Ni sa: En andra chans! – Vi sa: Hur många?!

Ni sa: Mer tid!

Men hon hade inget kvar!

Ni sa ingenting till hennes försvar!

Jag skriker mot ett samhälle

som skyddar papper och sina ord,

mer än vårt kött och vårt blod!

Och jag hatar en värld,

där hon måste vara modig

för att ni är fega och ignorerar,

förövaren är kallblodig.

Ni sa: En andra chans! – Vi sa: Hur många?!

Ni sa: Mer tid!

Men hon hade inget kvar!

Ni sa ingenting till hennes försvar!

Och jag skriker mot ett samhälle

som skyddar papper och sina ord,

mer än vårt kött och vårt blod!

Skyddar papper och sina ord,

mer än kött och blod!