Det är liksom en
problematisk situation.

När tankarna svävar i en dimma,
och jag finner mig själv i ett hörn
med ord knutna i min strupe.

Är detta en skam, en lättnad,
eller bara en tung detalj.
I det stora spelet av livets väg
där jag jagar för att förstå.

En prekär och
särskilt angelägen grej.

Det kanske bara är en del av mig,
för vem är fri från sina brister,
som blommar i det fördolda.

Törs jag berätta,
visa mitt innersta,
blottlägga misstaget -
eller stanna i dunklet,
där skam doftar av jordgubb.

Jamen va faan, här står jag.

Med tankarna öppna,
knutar på tungan.

Kan jag skilja på skam och sanning,
eller är de båda en och samma väg?

Och om jag säger det högt,
om jag släpper:

"Jag har skitit på mig!"

Vad kommer er reaktion att vara,
ska jag se er fjärma er från mig,
eller se er närma er på ett nytt sätt?

Kan ord ett krig eller läka sår.
I min själ, i mitt hjärta,
kan ni förstå när jag visar mig,
i all min bräcklighet och sårbarhet.

Att just i detta tillstånd av förlust,
kan det finnas lösen,
en länk som förenar oss
i mänsklighetens överlevnad.

Så ja, jag står här med min verklighet, det luktar inte gott,
men det är äkta.

Det är i röran vi skapar,
i förvirringen vi finner.

En plats där våra minnen
kan dansa utan begränsning.

Där vi med roten i jorden
kan växa, trots våra skavanker.