Jag vaknar sent i mitt stökiga kök

Kaffet är beskt och det stinker av rök

Och tankarna glider mot dig, min vän

Som jag nog aldrig får se igen

Jag kunde ha lyssnat, jag kunde förstått

Att kärlek är mer än skratt eller gråt

Men jag var för lat, eller rädd, eller dum

När du tröttna’ så stod jag där, handfallen och stum

Om jag varit mer av mannen du behövde då

Inte bara ord och löften som försvann i det blå

Om jag hållit fast när stormen kom, stått kvar och sagt: “Jag ser dig som du är”

Kanske vi haft något vackert nu

i stället för det här

Jag trodde nog aldrig att det skulle ta slut

Att kärlek vissnar och vänskap dör ut

Men nu står jag ensam med skuld i mitt bröst

och saknar det enkla: en famn, lite tröst

Du lever ditt liv nu, jag hör lite grann

Att du hittat nån som håller din hand

Och jag unnar dig det, även om det gör ont

För du gav mig allt och jag svek i varje stund

Om jag bara varit bättre, en man som var god

En som tog ansvar, en mera modig person

Om jag hållit fast när du var på väg, stått kvar och sagt: “Det är dig jag håller kär”

Kanske vi haft något vackert nu

i stället för det här