När dimman virvlar kring äng och å,

och natten dröjer vid midsommars tid.

En spelman vandrar på stig av strå,

ner mot den å som gömmer en strid.

Med fiolen i hand, i månens brand,

han väcker de makter som sover i sand.

Spela, Näck, i svarta djup,

ditt löfte bär på sorgens slut.

Lär mig dina toner ren,

men tag min själ i midnattssken.

Ur vågor reser sig en skepnad blek,

med ögon kolsvart av avgrundsvakt.

Han viskar lågt genom vass och lek:

"Allt skall du få – men ge mig din prakt."

Och spelmannen skakar, hjärtat i glöd,

när Näckens fingrar drar honom ned i flodens glöd.

Spela, Näck, i svarta djup,

ditt löfte bär på sorgens slut.

Lär mig dina toner ren,

men tag min själ i midnattssken.

Och folket log åt fiolens klang,

men ingen hörde hans andetals sakta.

För varje stråk var ett blodigt tvång,

ett löfte att aldrig vakna.

En sista gång han vid ån stod,

och stråken skar genom nattens sår.

Hans sista ton blev ett skri av trots,

så slukades han av det mörka blå.

Men i midsommarnattens tysta lo,

hörs än hans spel från Fyris’ flod.

Spela, Näck, i svarta djup,

ditt löfte bär på sorgens slut.

Lär mig dina toner ren,

men tag min själ... i midnattssken.