---

Ett hjärta som väntar i tystnadens rum,

när skymningen sänker sitt dova skum.

En suck i mörkret, ett andetag,

ett löfte om värme, om någon som sa:

”Jag finns här.”

Kramen denna gång var efterlängtad,

som en tom brunn fylls den sakta på.

Allting stillnar, när huden möts,

i tystnadens famn får själen ro.

Närhetslängtan är smärtsam och ofta påfrestande,

ett eko som slår i hjärtats sal.

Man längtar efter någon att dela med,

att få känna – jag är inte ensam alls.

Jag längtar efter värmen, efter någon nära,

en hand som stannar kvar och vågar bära.

Ett skratt i mörkret, ett ”jag förstår”,

ett hem i någons famn, där kärlek bor.

Lägenhetens atmosfär är fattig,

ensamheten äger varje rum.

De många sakerna står där stilla,

men hjärtat ropar ut i tomrummets skum.

De materiella fyller inte hjärtats behov,

tomheten ekar smärtsamt än.

Jag tänder ett ljus i fönstrets kant,

och ber att någon ser det igen.

Jag längtar efter vänskap, efter morgonljus,

att dela kaffet, dela rus.

Att hålla en hand på vägen hem,

och känna att jag hör till igen.

Längtan efter småprat innan sömnen tar över,

låta fingrarna flätas samman i ro.

När dagen har gått och drömmarna kommer,

vill jag bara vila i din tro.

Längtan efter trygghet, en varm famn att nå,

att hålla varandras händer i sömnen.

Att känna hjärtat slå mot hjärtat,

och veta – jag är hemma nu igen.

Jag har vandrat i skuggor,

men ljuset finns kvar.

En kram kan läka,

mer än tusen svar.

Jag vågar tro,

att kärlek bär.

Att någon ser mig – som jag är.

Jag längtar efter värmen, efter någon nära,

en hand som stannar kvar och vågar bära.

Ett skratt i mörkret, ett ”jag förstår”,

ett hem i någons famn, där kärlek bor.

För kramen denna gång var efterlängtad,

ett andetag, ett löfte, ett svar.

I stillhetens ljus, där tystnad bor,

andas jag ut och känner – jag tror.

Närhetslängtan, min eviga sång,

ska bli till kärlek, en dag, nån gång.

---