Katten,

vittne till misären,

trodde inte sina ögon,

stora gröna ögon,

fyllda med oförståelse.

Jag köpte en uppblåsbar

barbara doll

i en ensam kvällsvrå,

när stjärnorna blinkade

och vinflaskorna var tomma.

Med ett klick var hon min,

inte dyr, men ändå värdefull,

ett litet ljus i mörkret.

Svår att blåsa upp,

som en dröm i natten,

men vacker,

efter två, kanske tre,

eller fyra

eller fem glas,

en illusion av glam och glans.

Len hy, jag sveptes med,

oj oj, vilken brud,

hon stod där med glimten i ögat,

och jag kunde inte motstå.

Hångel väntade,

främmande löften hissades,

vågor av skratt,

blommor av förväntningar.

"Ta fram bananen"

viskade hon.

En lekfull, barnslig ton,

och katten, en lunken av nyfikenhet,

blickstilla, trodde knappt sina ögon.

Vi dansade genom rummet,

ord som flöt som luft mellan oss,

och varje sekund var en saga,

en historia utan slut.

Men i ett ögonblick av förtrollning,

när allt kändes möjligt,

lade jag mig över henne,

och "PANG! " sprack hon itu,

som ett löfte som aldrig blev hållit,

som drömmen rasade,

och verkligheten sipprade in.

En stumt eko av överraskning,

en glimt av väntan som föll,

som en fjäder från en lyft fågel,

och jag satt kvar i röran,

brokiga bitar av plast och dröm,

skratten blev tystare,

natten svalnade till eftertänksamhet.

I ensamhetens famn,

blev jag kvar med min

sorgligaste vän,

den spruckna dollens skratt,

i ekot av misslyckade förväntningar,

men ändå, en lärdom i förlust,

eller kanske, en glimt av livets osäkerhet.

Så jag samlar ihop de kalla bitarna,

av min uppblåsbara barbara

och pekar på stjärnorna,

som om de kan ge svar,

om kvällen jag ville ha,

och den dröm jag försökte nå.

Jo, jag lade mig över henne,

min stora lekamen gjorde sig påmind.

"Pang! "

sprack hon itu,

men skrattet hänger kvar.

"Men va faan barbara!,"

en kväll för att minnas,

en lek med drömmar.