Jag minns hur du log i mörkret,

ljuset dansa över din hud.

Allt jag ville säga fastna,

i rummet där vi blev tystnad till slut.

Det finns något i hur du andas,

som får mig att vilja stanna kvar.

Men allt jag nånsin vågade,

är att låtsas som om jag var klar.

För nätterna med dig,

brinner än i mig.

Vi sa inget men jag hörde allt ändå.

Du och jag i dimman,

tiden stod och försvann —

och jag glömde hur man andas när du såg på.

Vi lät världen vänta utanför,

du sa “vi tar den sen”.

Men morgonen kom för tidigt,

och jag förlorade dig igen.

Det finns spår av dig på kudden,

som jag inte kan tvätta bort.

Och varje gång jag blundar,

är det du jag ser så fort.

[Refräng] (höjd)

För nätterna med dig,

brinner än i mig.

Det var där jag kände vem jag var på riktigt.

Allt som jag förträngde,

kommer upp igen —

när jag tänker på nätterna med dig.

Kanske var det bara drömmar,

men dom känns verkligare än dag.

Och jag undrar om du minns mig,

lika klart som jag minns dig i natt.