---

Medan jag fortfarande är

i bubbla av is

svävar de ovanför

som humlornas saknad

Jag skulle tro

att änglarna gråter

mina tårars sorg

ett svart sorgband

inlindat runt mitt hjärta

dikten vilar intill mig

som en bön i blått dis

orden – någonstans i himlen

De tusende vargarna ylar

bara jag hör deras sång

de finns i mitt inre

när natten känns för lång

Och jag ser mig själv i spegeln

utan svar och utan mål

men i varje sår

växer ändå ett spår

av hopp i dolda vrår

Alla andra lever

men jag går i osynligt vatten

förlorad i mitt landskap

av sprickor och tystnad

och ändå – jag andas

som om jag vet hur man fortsätter

fast hjärtat faller i repris

De tusende vargarna ylar

bara jag hör deras sång

de finns i mitt inre

när natten känns för lång

Och jag ser mig själv i spegeln

utan svar och utan mål

men i varje sår

växer ändå ett spår

av hopp i dolda vrår

Stilla – jag krackelerar

nästan ohörbart

kastas tillbaka

formas till iskallt regn

i mitt förvandlingsstadie

till att bli

en nattfjäril utan vingar

De tusende vargarna ylar

och jag lyssnar med min själ

de bär min saknad

och varje hjärtslag bultar skäl

Jag är spegeln du går vilse i

men också hamn du alltid minns

i mörkrets famn

ska du finna att jag finns

Du väver in dina fingrar med mina

och sakta du gungar mig

som om världen stannat

där tryggheten bor

och minnena

inte längre gör ont

utan bara viskar: vi fanns

Och i din famn

blir jag hel

inte längre en skugga

av mig själv

utan någon

som får stanna kvar

De tusende vargarna ylar

och du hör dem nu med mig

i stormens mitt

har vi hittat vår egen stig

Och jag ser mig själv i spegeln

inte trasig – men sann

för där i mitt hjärta

har vi funnit varann

– och vargarna tystnar ibland

Medan jag fortfarande är

någon som kan bli

en nattfjäril med vingar

i ditt ljus

för evigt fri

---