(Vers 1)

När morgonrodnad gryr på fält av blod,

Bjarke vaknar, kallar med sitt mod.

Klingor möts i kampens dån,

för ära, rike, fosterjorden son.

(Refräng)

Upp, I krigare, till stridens hetta!

Låt era sköldar skina, låt ej er ångest sätta.

För kung och ära, för land och frihet stor,

vi kämpar tills den sista man har fått sitt ord.

(Vers 2)

Vid Stiklestads kant står hjältemodets eld,

med Bjarke främst, sin kung han älskar väl.

Kampen rasar, stål mot stål,

där blodets flod vårt mod skall måla.

(Refräng)

Upp, I krigare, till stridens hetta!

Låt era sköldar skina, låt ej er ångest sätta.

För kung och ära, för land och frihet stor,

vi kämpar tills den sista man har fått sitt ord.

(Brygga)

Se hur solen stiger över fältets kamp,

hör ropet av de fallna, hör det sista stamp.

Känn hur modets eld i hjärtat slår,

vi faller eller segrar, vår ära består.

(Vers 3)

Nu striden når sin topp, vi står som en,

mot fiendens härar, vi kämpar om igen.

Bjarke ropar, hans röst är klar,

för kungens ära, för vårt folks försvar.

(Refräng)

Upp, I krigare, till stridens hetta!

Låt era sköldar skina, låt ej er ångest sätta.

För kung och ära, för land och frihet stor,

vi kämpar tills den sista man har fått sitt ord.

(Utgång)

När dagen tar slut, och natten sänker ro,

vi minns de fallna, deras mod och tro.

För i vårt hjärta lever sången kvar,

om Bjarkes strid, vår hjältes underbara.