Skogsbäcken

Vi går den lilla stigen, där backen lutar ner,

ficklamporna darrar, och skogen står så skev.

Det susar mellan tallar, och marken doftar natt,

ett barnahjärta bultar där bäcken speglas svart.

Det svarta vattnet glimmar, men döljer mer än sagt,

vi famlar över stenar, där foten skaver strakt.

Man vet ej vad som rör sig, en klo, en fisk, en gren,

och skrattet blandas samman med rädslan där och sen.

De nyper oss om tårna, så att vi ropar högt,

vi springer över gruset, där vattnet känns så blött.

Men modet växer sakta, när buren sänks i djup,

och barnet känner stolthet: "nu får vi kräftans sup".

Ur bäckens svarta mörker kom buren som en dröm,

där klorna blänkte dunkla ur bäckens egen ström.

Allt var tyst och stilla, men hjärtat slog ändå,

som om vi väckt en hemlighet, som bara barnen såg.

Och ögonen tåras när nubbarna tas,

då minnena vaknar av doft och av natt.

Där barndomens bäck ännu glimmar så svart,

Där kräftorna nöp i tårna . Vad vi skrek då.

En gryta sjuder sakta, med dillens gröna doft,

och röster blandas mjuka, i natten mild och loft.

Vi sjunger över borden, där minnena blir kvar,

och kräftkalaset glimmar som stjärnor i vårt svar.

När festen lagt sig stilla, och gryningen står blå,

så minns jag bäckens mörker, där kräftorna ville få.

Och än i dag kan hjärtat slå som den gången snart,

när kräftorna bet i tårna, och allt blev underbart.

Och ögonen tåras när nubbarna tas,

då minnena vaknar av doft och av natt.

Där barndomens bäck ännu glimmar så svart,

Där kräftorna nöp i tårna . Vad vi skrek då.

Mmm Mmm mm mmmm

(Där kräftorna nöp i tårna . ).

Mmm Mmm mm mmmm

(Där kräftorna nöp i tårna . ).

Mm mm