Någonstans mellan kalla ljus

och sömnlösa nätter

glömde vi

hur det känns att verkligen leva.

De går genom staden

med skuggor i ögonen,

bär gamla drömmar

som gömda ärr.

Alla söker något,

men ingen vet vad.

Kanske lite närhet,

kanske sig själva.

För många röster

som säger vem du ska vara.

För många masker,

för lite luft att andas.

Så de ler tyst

medan allt brinner inuti,

för sanningen blir farlig

när det inte finns någonstans kvar att gömma sig.

Och varje natt

frågar de sig själva:

”Är det här verkligen livet,

eller tappade jag bort mig själv på vägen?”

Vi dansar genom röken

under artificiellt ljus,

pratar om frihet

utan att röra oss alls.

För trötta för att kämpa,

för vakna för att fly,

omgivna av ansikten

som inte längre känner något.

Och kanske är det sorgligaste

inte smärtan i sig,

utan hur lätt det blev

att leva tom inuti.

Dagarna flyter ihop

som regn mot glas.

Alla vill framåt,

men glömmer själva resan.

Skärmar fyllda av människor,

men ingen känns verklig.

Alla bygger murar

och kallar det skydd.

Och djupt där inne

finns fortfarande en röst

som minns

hur mod en gång lät.

Men den blev svagare

med varje kompromiss,

med varje falskt ”jag mår bra”

bakom trötta ögon.

Kanske var livet

aldrig menat att vara perfekt.

Kanske var det bara menat

att vara äkta.

Vi dansar genom röken

tills natten slukar oss,

håller fast vid trasigt hopp

som om det fortfarande kunde rädda oss.

För många har glömt

hur det känns att leva.

För många överlever bara

utan att verkligen finnas.

Men någonstans mellan tystnaden

och allt det här bullret

finns fortfarande en del av dig

som väntar på att bli hörd.

Kanske börjar frihet

inte där ute.

Kanske börjar den

i ögonblicket

du slutar svika dig själv.