Tobbe Kappel där på skogsstigen går,

Med bössan på axeln och jakt på sitt spår.

Han lyssnar på vinden som susar så svagt,

Skogens hemligheter gör varje steg vagt.

Solen går ner, men han är kvar,

Hjärtat slår snabbt när han ser ett par spår.

Räven och rådjuren, han känner dem väl,

Han jagar med tålamod, lugn som en älv.

Tobbe och Perra, i livet de kör,

I grävmaskinen de hittar sin rör.

De gräver i marken, de jagar på jakt,

Två vänner i världen, där varje dag sagt:

Perra B han vinkar, med ett leende glatt,

I grävmaskinssitsen är livet så fatt.

De flyttar på jorden och tar tunga kliv,

I både arbete och jakt är det liv.

När kvällen är mörk och en eld har tänts,

De sitter och berättar vad skogen har känts.

De skrattar åt minnen och vaktar sitt kaffe,

Två själar som vet vad som märks i det braffe.

Tobbe och Perra, i livet de kör,

I grävmaskinen de hittar sin rör.

De gräver i marken, de jagar på jakt,

Två vänner i världen, där varje dag sagt: