Tåget var sent Ijen. Alla scrollade, huvuden ner. Skärmarnas sken, som små, privata världar. Men jag såg dig. Du tittade ut genom fönstret. Inte på mobilen. Bara… såg staden suddas förbi.

Du hade gamla hörlurar. Såna med sladd. Inte de där släta, trådlösa. Och du nynnade. Inte högt, bara… en liten melodi. Som om du hittade på den medan du gick förbi.

Jag ville säga något. 'Vilken cool låt,' eller 'Snygga hörlurar.' Men jag sa inget. Jag bara… tittade på dig. Och för en sekund var det som om vi var i samma ögonblick. Inte bara på samma tåg, utan… i samma känsla.

Vi gick av vid samma hållplats. Du gick mot parken, den med graffitiväggen. Jag såg dig stanna, ta en bild. Inte för ditt flöde, tror jag. Bara… för att du gillade färgerna.

Jag följde efter dig, inte på ett läskigt sätt, jag lovar. Bara… jag ville se vart du gick. Du satte dig på en bänk, under ett träd. Och du tog fram ett ritblock . Och började rita. Staden, människorna, himlen.

Det var inte perfekt. Det var kladdigt, och sporadiskt, och… äkta. Som om du fångade känslan av ögonblicket, inte bara bilden. Och det fick mig att inse… vi letar alla efter såna ögonblick, eller hur? De som inte är iscensatta, eller filtrerade, eller kurerade. De där vi bara… är

Du stängde ditt ritblock, och du log. Inte mot mig, bara… mot världen. Och det var som om stadens brus försvann. Och det var bara… tystnad. Och kontakt. En liten gnista, mitt i allt kaos.