Bråttom.

En ilande känsla,

kaffet forcerade.

För mycket, alldeles

för mycket.

Dörren lockade,

som en oas i öknen.

Men farten, den var för hög,

förhastad, ja, galen rent av.

Stallar!

Ett abrupt stopp,

världens ände just där.

Inte på toan,

inte i stillhet.

Nej, rakt ner.

Gröna taggar,

jord och löv i en enda röra.

Buskens omfamning,

oväntad och fuktig.

Vattna skogen, ja.

Varför inte?

En återvinning,

naturens kretslopp.

Tänkte inte så långt,

i kaffets hetta.

Men skogen fick sitt,

bidrog jag, ofrivilligt.

Pinka är livet.

Ett behov,

en befrielse,

oavsett plats,

tid eller buske.

Ja, pinka är livet.

Även i det oväntade,

det pinsamma,

det alldeles skogstokiga.