Jag går där vägen tar slut [NDC TT]

Långsamt andetag av gryning.

Ett steg, och världen känns ny.

Jag går där vägen tar slut,

där asfalten släpper taget.

Där tystnaden pratar med mig,

och hjärtat får vara svaret.

Jag bär inga planer mer,

bara vinden i mitt hår.

Här finns styrkan i att stanna kvar,

när alla andra går.

För jag är stark utan rustning,

fri i det enkla jag gör.

Ingen herre över själen,

bara jorden jag rör.

Lyckan bor i långsamheten,

i timmar jag inte räknar.

Jag går där vägen tar slut,

och börjar leva där den stannar.

Jag ser dom stressa förbi,

med klockan som sin herre.

Men jag sår mina frön i tid,

och låter sommarn bära.

Jag mäter inte min kraft,

i timmar eller pris.

Jag mäter den i skratt,

och stillhetens paradis.

För jag är stark utan rustning,

fri i det enkla jag gör.

Ingen herre över själen,

bara jorden jag rör.

Lyckan bor i långsamheten,

i timmar jag inte räknar.

Jag går där vägen tar slut,

och börjar leva där den stannar.

Jag står kvar när stormen blåser,

jag böjs men jag går ej sönder.

Styrkan finns i att stanna,

inte fly från sina drömmar.

För jag är stark utan rustning,

fri i det enkla jag gör.

Ingen herre över själen,

bara jorden jag rör.

Lyckan bor i långsamheten,

i händer som vilar mjukt.

Jag går där vägen tar slut –

och där börjar jag till slut.