(Vers 1)

I flammande ljus jag drömmer än,

en skuggas viskning genom eld och bränn.

Oden dömde, han svek min tro,

i drömmens djupa, eviga ro.

(Vers 2)

Men genom lågorna rider han,

en hjälte smidd av ödets hand.

Hans röst som vinden, hans svärd som ljus,

han bröt förbannelsens dystra brus.

(Refräng)

Eld och evig kärlek svor vi,

hjärtan bundna i ödets tid.

Men svekets skugga föll som aska,

och bröt en ed så helig, starka.

(Vers 3)

De stjal hans minne, de stal hans själ,

gav honom droger, svepte hans väl.

En annan kvinna, en annan säng,

mitt hjärta brast i sorgens sträng.

(Brygga)

Jag såg hans blick men ej hans röst,

ett svärd i natten, ett brustet bröst.

Han föll i mörker, han dog för lögn,

min vrede brann i nattsvart drögn.

(Refräng – variation)

Eld och evig kärlek brinner,

men aska faller, tiden rinner.

Jag följer honom, i flamman fri,

för ingen kärlek dör i tid.

(Outro)

Så i elden, i natten far

två själar samman i drömmars svar.

Och må mitt namn i sagor leva,

som den som älskade – och svekets vrede.