Vi är små tändstickor i stormens famn,

en slocknad eld, en kall kyrkobänk.

Nätter av neon och trasiga klockslag,

du säger: "Vi är vackra, men vi är inte där än."

Och ingen hör oss ropa,

ingen ser oss gå i cirklar här.

Som barn i övergivna hus,

målar vi väggarna svarta.

Vi är stjärnstoft och skavsår,

drömmar som fastnat i asfaltens spår.

Hjärtan av bly under himmel av glas,

vi springer, men kommer aldrig ikapp oss.

Gatlyktorna blinkar som kodade minnen,

ditt namn är en tagg på insidan av min hud.

Jag ser oss försvinna i sprickorna nu,

som om vi aldrig riktigt fanns till slut.

Och natten är vår enda vän,

den håller oss som om vi vore små.

Men skuggorna i hörnen,

de vet allt vi gömmer.

Vi är stjärnstoft och skavsår,

trasiga löften på bakgårdens gård.

Lögn efter lögn som vi kallar för kärlek,

ett eko som drunknar i stadens trafik.

Det är alltid för sent här,

för sent att bli hel.

Vi skär oss på ljuset,

men vill aldrig se det.

Vi är stjärnstoft och skavsår,

bittra små fragment av nåt som var vårt.

Blod under naglar, regn i vårt hår,

vi går men vet inte vad vi går mot.

Och kanske var det här allt,

en cirkel av damm och aska.

Vi sjunger i mörkret för ingen alls,

förlorade barn i en stelnad dans.