Rebecca,

Janne

och Johan

kämpar sig igenom vindens hastighet,

senhöstens karga landskap breder ut sig,

marken är mjuk, men vinden klipper,

suorvadammen i bakgrunden,

snart ett minne blott,

som en gammal saga,

glömd i vrår av tidens rum.

De minns tidigare dagar,

när skratt ekade mellan träd,

när hjärtan slog i takt,

arbetsglädje som flöt som rent vatten,

lösningar på gåtor om vattnets smak,

hur det svepte fram,

en svalka, en klenod, en gåta.

Som laglös konsert,

iklädda i gula varselkläder,

hetare än modeller

i strålkastarnas ljus,

de trippade fram på tårna,

instrumenten glimmade,

en improvisation på natten,

skrudade i hopp och drömmar.

Snöyra och blåst biter på kinderna,

det är en hård verklighet,

men inget som påverkar dem,

deras andakt är obeveklig,

enkla toner i tumultet,

sjungande av de gömda källorna,

av skuggan av livets livgivande flöde.

De ser på varandra,

bryr sig inte om kylan som tränger,

de värmer sig i minnenas ljus,

viskningar av det förflutna,

tillsammans löste de gåtor,

tillsammans delade de njutningen,

av att förstå och att känna.

Vindens skri blir som en melodi,

en hymn till mod och styrka,

när de fortsätter framåt,

mot okända vyer,

med varje kliv som ett avtal,

för att kämpa, för att förstå,

for att för alltid bevara

minnena av suorvadammen.

En framtid i det förflutna,

en evig cykel,

som droppar mot marken,

ögonblick av liv, av skratt,

snön som faller som mjuka fjädrar,

de är beredda,

de är alltid redo,

till att slå rot i det som var,

och växa in i det som ska bli.