(Vers)
I stormars kväde,
stjärnornas skälvning,
står högen tystnad,
torn av stenarna.
Stor stiger månen,
blodsdunkla skuggor
sveper sin kyla
kring dödas vilokväd.

(Refräng)
draug sover...

(Vers)
Långt där i mörkret
fjärran från levande,
väntar de vakande,
väktare för kronan.
Där under mullen,
mäktiga krafter
hålls av draugar,
döda i fridens bur.

(Refräng)
draug vaknar...

(Vers)
Nattliga skuggor,
strävar mot graven,
guldets lockrop
gräver med girighet.
Men från jorden
reser sig fingrar,
bleka och böjda,
ben mot blodets värme.

(Refräng)
draug stiger...

(Vers)
Röster av forntid,
famn av kall flamman,
värmer ej levande,
vänder till stoft varje hand.
Månen ser tomt på,
dödens hand leder,
där skymtar kungens svärd
i draugens bleka grepp.

(Refräng)
draug dräper...

(Vers)
Krossar de hjärtan,
rycker ur livets ljus,
sönderslits köttet
för skatter gömda där.
Gravens väktare,
kallar i natten,
guld ska ej nås av
någon som andas än.

(Refräng)
draug vilar...

(Vers)
Så hör det väl, du
som nalkas Björns hög,
draugar vakar där,
i dödens stilla spinn.
Mannen och makten,
guldet och graven,
stannar hos döda,
tills jorden vägrar minnen.