Ett andetag i gryningen

ljuset provar min hud

is som spricker utan ljud

Tonerna av varm musik flödar

mjukt.

De täcker varje del av min sargade själ.

Sakta, ytterst sakta lossnar

mörka krokar sitt grepp.

Jag står still men världen rör sig igen,

hjärtat minns hur man slår utan rädsla.

Vintern är över

jag känner det nu

i blodet, i stegen, i modet som gror.

Vintern är över

jag vågar tro

att allt jag bar inte var förgäves ändå.

Jag är glad, jag känner glädje

för första gången på år.

Inte som ett fyrverkeri

utan som glöd som vägrar slockna.

Jag skrattar försiktigt, testar min röst,

låter spegeln se mig som jag är.

Vintern är över

snön smälter bort

och lämnar spår där livet får plats.

Vintern är över

jag andas djupt

och låter framtiden ta min hand.

Jag har långt kvar innan

min själ är fulltankad,

men jag går ändå framåt,

steg för steg utan karta.

Jag lär mig vila utan skuld,

att säga nej och mena ja.

Min skugga följer mig ännu

men den styr mig inte mer.

Jag samlar bitar av mig själv,

lappar ihop det som brast.

Det som gick sönder blev en läxa,

inte en dom som stannar kvar.

Vintern är över

hör hur det slår

en rytm av hopp i varje slag.

Vintern är över

se hur jag står

stadigare nu än igår.

Om mörkret kommer åter

vet jag vägen hem.

Jag har ljus i fickorna,

namn på mina sår.

Jag förlåter det jag var,

jag väljer det jag blir.

Jag är redo att frälsa mig själv

och världen igen.

Inte med perfektion

utan med närvaro och mod.

Små handlingar, öppna händer,

ett hjärta som orkar mer.

Vintern är över

för den här gången

jag låter våren stanna kvar.

Vintern är över

jag säger det högt

och menar varje ord.

Vintern är över

kanske för alltid.

Jag reser mig nu i ett nytt ljus.

Vintern är över

och jag är här

hel, levande, redo att gå.

När natten faller mjukt igen

vet jag vad gryningen gör.

Den kommer, den kommer tillbaka,

för vintern är över.