Vi marscherar från bergets strupe,

Stål i hand och hat i djupet.

Aska till aska –

Ed till ed.

Vi bär stormen.

Vi bär svärd.

Hammarfallsbataljonen – stig och slå!

Yxor höjs – järnet vrå!

Marscherar i takt där isvind biter,

Korpar kretsar över frusna strider.

Kängor krossar kranier i snön—

Vi går där åskan dör.

Vem kämpar för åskan?

VI GÖR!

Vem bär stormen?

VI GÖR!

Vem klyver himlen, slår med sköld?

HAMMARFALL! [echo:] Hammarfall...)

Vänster! Höger! Krossa med kraft!

Slå dem snabbt, ge dem natt!

Frost på panna, flammor i rop,

Runor ristade i rustningsdop.

Vi trampar, vi skakar, vi skriker, vi står—

Blod på sulan, rytm i vårt vrål.

I murens led – axel vid sköld!

Gnissla med tänder – stå fast och följ!

Inga visor för fega – inget ljus för skam—

Bara hammare. Bara namn.

Spring nedför åsen med gudarnas dån,

Spräck moln med järnpansarzon.

Stål talar tydligt där lögner dör,

Varje steg är en dödlig kör.

Från Ginnungagap till Göta älv –

Vi bär på domedagsälv.

Vad bär vi med oss?

HAMMARFALL!

Vad sjunger vi?

HAMMARFALL!

Från fjäll till flammor, grav till grind?

ÅSKMARSCH. ODENS SINNE!

Þat er stormr — blóð ok bein

Hamar fellr — hjarta stein

Viðr galdr ok vé —

Brennir alt! Brennir MEG!

“HAM-MAR-FALL... HAM-MAR-FALL...”

“HAM-MAR-FALL... HAM-MAR-FALL...”

Yxan klyver luft och ben,

Gudarna ser ej – men de vet vem.

De hör ej bön – men dunk och dån—

Krigets puls. Ödets lån.

Vi är ylande hat.

Vi är Hammarfallsbataljonen.

Vi kämpar i STORM...

Vi bär på STORM...

”Vi är STORMEN!!!””