🇸🇪 [Vers 1 – "I klagornas spegel"]

De sitter vid sitt skrivbord, dag för dag,

vänliga, korrekta – som man brukar ha.

Regel på regel, blankett efter blankett,

och blickarna blir skarpare, år för år, så tätt.

Ingen frågar hur de mår,

om de kan sova när stormarna slår.

För när ilskan studsar mot disken där,

smittar den leendet – hur starkt det än är.

De ville göra gott, men fick bara press,

nu bär de på pärmar med vardagens stress.

På kvällen i sängen – inget rum för känslor,

själ och kropp går i två olika fönster.

Kramar hörde till igår, närhet är dröm,

jobbets hårdhet växer som ett träd i ström.

De lär sig fort: känslor stör,

i normen och lagen, där ingen hör.

Är du för mjuk, så pressas du ner,

blir du för hård, så försvinner du mer.

Det enda som räknas: "Ärendet klart."

Men inom dem ropar det: "Jag är snart snart slutkörd, snart."

De bär sitt ämbete som en kostym för trång,

men hemma känns allting tomt och tvång.

Och när en medborgare skriker, förlorad i sken,

är det de som får skulden – fast ingen styr scen.

De ville hjälpa, men nu står de stumma,

och viskar tyst: "Var det värt det – varför, hur, hur kunde det bli så dumma?"

De ville göra gott, men fick bara press,

nu bär de på pärmar med vardagens stress.

På kvällen i sängen – inget rum för känslor,

själ och kropp går i två olika fönster.

Kramar hörde till igår, närhet är dröm,

jobbets hårdhet växer som ett träd i ström.

"De ville kanske aldrig administrera –

bara få vara behövda.

Men att vara behövd i dag...

betyder att fungera."