"Kvällsljuset bär på inga löften,
inom dig i det djupaste svarta,
du ljuva mörker som är mig nära,
en stillhet du märker bär på svar"

Jag läker i det långsamma ljuset
Där horisonten brinner utan brand
Faller fritt i tidens djupa andetag
Och jag minns hur du höll mig kvar

_____


Du byggde tystnad mellan våra andetag,
(Som sand som silar ur en hand.)
Varje stund som passerar, en ekande lag,
En skugga av kärlek på tom strand.

Men havet bar mig när benen vek sig,
Det rullade mjukt, som viskande svar.
Vågorna vet var jag har gått,
I deras famn, jag finner min dar.

Jag läker i det långsamma ljuset,
Genom timmar som flyter, en dröm.
Faller fritt i tidens djupa andetag,
Som stjärnor som tindrar i natten, en ström.

Minns din hand i min, så mjuk och så varm,
När mina vågor svepte upp på din strand.
I varje minne, bevarat som larm,
Lever vår saga, stark som vår band.

_____


Så låt oss bygga broar av tystnad,
Där hjärtat kan tala i stilla ton.
Även när avståndet känns som en vidsträcknad,
Finns vi alltid kvar, i tidens zon.

Djupt i tystnaden finns vi kvar
Utan ord, men hjärtat når
Böljande hav, där minnen blir
Ytor av ljus, en stilla rör
Går vi steg, när tiden svår
Den väntar oss vid strandens famn
Ett andetag, vi fäller fram.

_____


Jag läker (läker) i det långsamma ljuset
Där horisonten brinner utan brand (brand)
Faller fritt i tidens djupa andetag
Och jag minns hur du höll mig kvar
(du höll mig kvar)

_____


I ljuset långsamt kan jag nu förstå,
Att tidens djupa andetag är klart.
Din hand i min, där minnen leva nå,
När vågorna mot strandens vy har fart.

Så stilla faller ekon av vår sång,
En melodi av kärlek, mjukt och lent.
I varje flod av tid, jag räknar gång,
Din närhet, som en dröm, ja, alltid först.

I havets famn där jag blir hel igen,
När minnen av vår stund jag ser som en.

_____


Tiden läker sällan de sår som skapats,
mörka minnen hos själen finnas kvar,
men hjärtat ger stilla alla svaren,
i det nya vi finner lust och fägring stor.
Nya dagars ljus tar platsen från det gamla och grå,
som stjärnor som tänds när natten är lång.

Det är hjärtat som ger alla svaren,
i varje ton av livets mjuka sång,
och i det nya vi finner lust och fägring stor,
som blommor som spirar där marken är grå.
Tiden må sätta sin prägel, men ändå
är kärleken stark och ger oss kraft att stå.

_____


Nya minnen tar upp platsen från det gamla och grå,
som färger som flödar i vårens ljusa famn,
och tiden läker sällan de sår som skapats,
men i hjärtats djup finns alltid en strand,
där savannens skönhet och livskraften bor,
och vi fortsätter gå mot en framtid så stor.

_____


Jag läker i det långsamma ljuset,
Där skuggar svinner, och hjärtat är truest,
Faller fritt i tidens djupa andetag,
I sorgen som swells och i glädjens behag.

Minns din hand i min, så varm, så kär,
När mina vågor svepte upp på din strand här;
En saga av sand och havets sång,
Där vi hörs i vinden, i drömmen, vi två gång.

_____


Efter allt vi gått igenom,
var vi fortfarande två.
I det långsamma ljuset,
bortom det vi minns,
föll vi fritt, i mörker utan horisont

I ljuset som smeker själen stilla,
där drömmar flyger, tiden är snäll.
Minnen av kärlek, en varm föralla,
du höll mig kvar, nu är jag här själv.

Jag läker i det långsamma ljuset
Där horisonten brinner utan brand
(Faller fritt i tidens djupa andetag)
Och jag minns hur du höll mig kvar...