Vers 1

Vi smiddes i fjället där vinden är kall,

i jord där de fallna får vila i hall.

Vår moder är mörker, vår fader är eld,

vi bär våra ärr som en hederspäll.

Med yxan i handen och köld i vårt blod,

vi talar med handling, vi kräver ej mod.

När dimman har sjunkit och solen är död,

då rider vi fram under Odens glöd.

Vers 2

Vår båt är av ask, vår bana är fri,

vi följer ej kungar, vi bugar för vi.

Mot öster vi ror där silvret har namn,

mot väster där munkarna skriker i skam.

Vi tar vad vi vill, men vi ger också lag,

för allting har ära, och heder är dag.

Vi binder med järn, vi bryter med hand –

men står aldrig böjda på främmande strand.

Vers 3

Vi minns våra fäder, i gravhögar tyst,

deras namn är i runor, i stenar och ryst.

Vi dricker på natten när skuggorna sjunger,

när trummorna dunkar och sorgerna gungar.

En skål för de stupade – skål för vår stam,

vi går i deras fotspår, men väjer ej fram.

Och kommer vi falla, så faller vi hårt,

med svärdet i handen och örnen i hjärtat vårt.

Vers 4

Så lyss till oss nu, du som glömt vår sång,

vi är kvar i stormen, vi dör ej med gång.

I bergen vi viskar, i skogen vi ser,

i vinden du hör oss – vi vandrar ej mer.

Men när yxan höjs, och sköldar slår,

då reser vi oss från tidens får.

För vi är av sten, och vi slår som då –

vi är männen i norr, vi glömmer ej gå.