Alla har vi tappat någon,

någon som en gång luktade som hemma.

Jag sveper whisky och Tinder-swipear,

fast jag vet att jag inte bryr mig.

Hon hade ögon som sommarnätter,

jag har en telefon som aldrig ringer.

Kanske är jag en professionell idiot

som förstörde det enda som lyste.

Dom mår bra nu,

hon är lycklig utan mig.

Jag står här och rabblar ursäkter

till en bartender som tror jag är poet.

"Allt är mitt eget fel,"

och fan, jag tror jag menar det.

Hon brukade laga soppa när jag var sjuk,

nu är jag sjuk av mig själv.

Jag skrattar åt mina egna skämt,

för ingen annan gör det längre.

Hon sa, "Du är rädd för att bli älskad,"

jag sa, "Nej, jag är bara bra på att sabba."

En mästare i självsabotage,

med en krans av förbrukade chanser.

Dom mår bra nu,

hon är lycklig utan mig.

Jag står här och rabblar ursäkter

till en bartender som tror jag är poet.

"Allt är mitt eget fel,"

och fan, jag tror jag menar det.

Hennes vänner sjunger om kärlek,

jag sjunger om en trasig bilstereo.

Hon dansar i nåns kök i stan,

jag dansar med spritflaskor i papperskassen.

Jag lovar mig själv att jag ska ändra mig,

men jag har fler tomma löften än strumpor.

(Och trust me, alla strumpor har hål.)

Jag gör det igen—

jag ljuger till mig själv:

"Hon kanske saknar mina dåliga skämt,

hon kanske saknar mina halvvarma koppar te."

Men nej, hon är lycklig utan mig,

och fan, jag förtjänar det.

Jag ser henne i varje Volvo som kör förbi,

jag hör henne i varje sorgsen Spotify-låt.

Jag skickar drunknade "hej"-meddelanden,

men swishar henne 5 kronor för att vara "rolig".

Hon älskade mig när jag hatade mig,

nu hatar jag mig när ingen annan gör det.

Kärlek är fan överskattat—

Säger killen som gråter i en Ica-parkering.

Dom mår bra nu,

hon är lycklig utan mig.

Jag står här och rabblar ursäkter

till en bartender som tror jag är poet.

"Allt är mitt eget fel,"

och fan… jag vet att jag menar det.