När elden falnar i hallens skrin

och vindar viskar i stormens vin

då rider nornor på nattens is

och mörkret väver sitt hemliga pris

Tiden står still i skuggornas hand

där döda själar vandrar i brand

Skuggtimmen vakar, stilla men sann

där ingen återvänder från drömmarnas land

Skuggtimmen kallar, hör hur den sjunger

djupa i skogen där döda har tunger

Rötter som slingrar, blod som fryser

vaknar i natten när världen tystnar

En dimma ruvar vid offersten

där skuggfolk dansar i jordens sken

Ett barn som drömt sig till andra riken

vaknar i skriet från ulvens liken

Skuggor i vrårna, röster i vinden

gudarnas röta har bundit binden

Midnattens barn, vi minns er än

ni som försvann i skuggtimmens bränn

Skuggtimmen kallar, hör hur den sjunger

djupa i skogen där döda har tunger

Rötter som slingrar, blod som fryser

vaknar i natten när världen tystnar

Se upp från lågorna, stirra ej ner

där under ytan bor mer än du ser

Nattens förklädda – med horn och med klor

smeker din kind och sliter din ro

Skuggtimmen kallar, hör hur den sjunger

djupa i skogen där döda har tunger

Rötter som slingrar, blod som fryser

vaknar i natten när världen tystnar

Så tänd ej ljus när timmen är sen

låt skuggorna vandra i stilla sken

För den som ser dem, den mister sin själ

och dansar för evigt i skogarnas kväll

Skuggtimmen kallar med stjärneljus röst

i nattens hjärta, i mörkrets bröst

Kom ej för nära, stig ej för djupt

för själarna viskar där tiden har stup