Mitt sprut målar fönsterrutan.
En solklar miss.

Hon tittar upp:
"Va fan, skaffa glasögon, här är jag!"

Och när ord skär igenom dimman,
klarnar tankar som strålar av ljus,
en värld av färger sväva omkring,
men jag står kvar, stilla i tiden.

Har k-ken i handen,
med huvudet i det blå,
ingen destination markerad.

Ingen karta som vägleder mig,
bara stunder av glädje
som flyter förbi.

Sprutet, ett ögonblick av liv,
en känsla i min pung,
det är dags att lära mig sikta,
att se klart vad som omger mig.

Hon blåser skönt,
eller suger som vi säger här,
en mild suck.
En rytm av mänsklighet,
som får mig att komma,
att känna.

Sprutet lämnar skuggor
långt bakom sig.

Träffar dörren med ett stumt ljud
och nu var det ändå inte jag
som höll i den,
utan livet självt,
en ständig rörelse.

Hon kikar upp, suckar bestämt,
hennes frukost borta, fy och flämt.

Men riddaren i mig står kvar,
hungrig av drömmar i en udda tid.

Jag sveper med blicken,
alla stigar som leder till hjärtat.

Bitar av liv som faller som löv,
och jag plockar dem sakta,
av samma träd.

Ingen karta som visar vägen,
men jag lär mig att se,
välja, dansa, trycka på,
att skapa min egen verklighet.

Där sprutets färg förvandlar allt,
där varje andetag är en ny chans,
en melodi av hopp som
aldrig tystnar.

Och jag,
jag är här,
i nuet.