Utan era röster som vägledde,
de goda råd som lade grunden
för mening i varje dag.

Kommer ni ihåg alla de där spratten,
de där snabba ögonblicken
av vansinne -
som blev till det vackraste minnet,
som gav oss alla den där
bubblande glädjen.

Jag kommer att sakna er,
verkligen sakna er,
alla de stunder vi delade.

De där tysta insikterna
som drog oss närmare,
band oss samman.

Saknad av det som varit,
den platsen i mitt hjärta ni fyllde.
Guldgula sommarängar
etsar sig fast.

Hand i hand, i solens strålar,
landskap av minnen
som inte bleknar bort.

Bara er, den tryggheten ni gav.
En känsla jag inte klara mig utan,
den värmen som soluppgången.

En sällsam samling själar
som vävt sig in i mitt eget väsen.

Hur kommer jag klara mig nu
när ekot av era röster tystnar
i de rum vi delat?

De goda råd ni gav,
de var inte bara ord.

De var likt kompassnålar
i livets dimmiga hav,
gav mening där det saknats riktning.

Kommer ni ihåg
alla mina spratt,
de där ögonblicken av ren,
ofiltrerad lekfullhet?

Minnet av dem
är ett ljus som
fortfarande brinner.

De goda minnena
skapade en väv av glädje
så tät och stark,
att jag nästan tror den
kan hålla mig uppe nu.

Jag kommer sakna er alla,
det är en tomhet i luften redan.

Sakna stunderna som bara hände,
de där tysta insikterna som knöt oss samman utan behov av förklaring.

Hjärtligt tacksam,
för varje tick av klockan
vi fick tillsammans.
Tiden är nu dyrbarare
än någonsin.

Med er kunde jag andas.

Vara exakt den jag är,
utan att behöva klistra på
någon slags mask,
för att passa in i en form
som inte var min egen.

Jag har vandrat många vägar
mött många ansikten.

Men aldrig har jag mött medmänniskor
som brytt sig så djupt,
så genuint som ni har gjort.

Det är som guldgula
sommarängar i mitt inre
landskap nu.

Där minnena ligger kvar,
fast etsade
i själens bark.

En stilla tacksamhet
som värmer
i avskedets skärva.