Det var höst när budet kom till byn

Med lera på stövlarna och blod i mun

De sa: “kungen bränner allt du äger

och Nils Dacke samlar män i skogen nu”

Du stod i dörrn med min jacka på

för natten bet som en varg i märg och ben

Du log som om krig var en resa bort

inte som att gå rakt in i ingenstans igen

Du sa: “vänta inte

lås inte dörrn

om jag inte kommer

så minns mig som varm”

Det här är sången om dem som försvann i dimman

namn som sjönk i mossa och kallt regn

om kärlek som låg kvar i obäddade sängar

och ord som aldrig hittade hem igen

Jag stod kvar

med dina andetag i min hand

du gick rakt in i natten

och blev en främling i mitt land

De slogs vid myren bortom Korpamoen

där marken drar ner både häst och mod

dimman låg tät som våt ull i lungorna

och skrik lät som djur som fastnat i jord

En man kom hem med din mössa i näven

han mötte inte min blick

han sa bara: “kulor låter inte högt

förrän efteråt, när det blir tyst”

Jag bar in veden

men elden dog

precis som rösten

när ditt namn blev tomt

Det här är sången om dem som försvann i dimman

som blev jord innan de blev minnen igen

om hjärtan som fortsatte slå av vana

fast inget längre slog för dem

Jag stod kvar

med ett liv som inte var mitt

du gick rakt in i natten

och kom aldrig hit

Nu växer råg där ni föll

och barnen leker krig med pinnar och skrik

ingen minns varför blodet drogs hit

bara att marken är mörkare just där vi gick

I kyrkan finns inga namn för er

bara siffror och kungens sigill

men varje gång dimman kryper från sjön

är det som om du andas still

[Sista refräng] (lugnt → starkt)

Det här är sången om dem som bar ingenting

utom rädsla i fickan och hopp som en lögn

om kärlek som dog utan grav och klockor

och löften som frös fast i frusen jord

Jag står kvar

än, mot min vilja ibland

du gick rakt in i natten

och blev historia i någon annans land